så verkligt som det kan bli värmlandshistorier        
Brobytornets Emaljskyltar förlänga budskapens hållfasthet!        


SANN SAGA


av Tage Åsén 1999.

Det var en gång ett torn. Som alla andra torn
hade det ambitionen att sträcka sig mot skyn.


I tornens värld räknas höjd som en dygd.
Att ha höga ambitioner är en god attityd,
och det faktum att tornet till att börja med var litet och oansenligt utgjorde inget hinder för strävan, snarare tvärtom.

Som småtorn hade det lärt sig
att växa med uppgiften.

Medan de andra småtornen hade växt upp till
såväl kyrkspiror som fyrtorn,
en del hade till och med blivit domkyrkotorn,
hade vårt torn startat sin vuxna karriär som
övervaknings- och luftbevakningstorn.
Uppfört i kristid under det som människor
kallar beredskapen.

Tornets närmaste granne var en liten låg stuga.
Placerad på byns högsta berg med vidsträckt
utsikt över den långsträckta sjön med sin
bördiga dalgång hade denna lilla stuga sedan
länge varit ett omtyckt utflyktsmål. fake watches En trivsam
kaffeservering som lockade såväl byns befolkning
som de turister som kom för att beskåda verkligheten.
Fantasierna hade de med sig när de kom efter att ha
läst den stora författarinnans skildringar av bygden.

Författarinnan hade genom att vara först i sina
branscher, kvinnliga nobelpristagare i litteratur
respektive kvinnliga akademiledamöter,
fått en uppmärksamhet långt utanför landets
gränser som saknar motsvarighet i modern såväl som förfluten tid. Hennes fantasifulla
sagor hade gett Broby, ty så hette byn, en rejäl
plats på den litterära världskartan, något som
skapat en växande turistström. När de nu kom
för att själv se alla de märkvärdiga platser de fått en klar bild av under sitt läsande, kunde de få en totalvy genom att kliva upp i tornet och titta efter att ha avnjutit Brobystugans goda kaffe med kaka.
BROBYTORNET blev ett begrepp.

När människor bestämmer sig för att
bygga torn handlar det oftare
om form och symbol än om funktion.

Brobytornet var väldigt tillfreds i sin roll som
utkikstorn, ett praktiskt nyttotorn. cartier replica sale Inte byggt i sten,
som kyrktorn ofta blir, utan i falurödmålad
fura och genuin gran. Inte placerat i stadens
centrum som ett monument över Babylons
makt utan i utkanten av byn, just på den platsen
där utsikten är som bäst, på det vackraste stället.

ett vackert resmål

Symboliken kom på köpet, som alltid när
funktionen är God. Tornets inbyggda
uppbyggnadssträvan gav en kreativ kontrastverkan
när den ställdes mot den ursprungliga funktionen av bevakning mot krig och brand. Stolt stående på Broby backars högsta höjd ständigt spanande över milsvida skogar.
Vaksamhet mot de krafter som raserar och river, plundrar och bränner ner, planar ut och planerar fel.
Med en genuint folklig
litterär och lokal förankring, som ett folkets hus
på höjden mitt i sagans land.

Fyrbyggare från Fryksdalen

I den stora författarinnans egen hemsocken,
Svartsjö, som låg som närmaste granne till
den socken där Broby låg, hade man under det
föregående seklet blivit specialister på en annan
typ av torn. fake hublot Fyrar. Det är ett faktum som kan
verka märkligt att invånarna i denna inländska
dalgång varit med om att bygga de flesta av de
fyrtorn som uppförts efter hela vårt lands långa
kustlinje, men så är det. Folket i dalen kunde
det där med fyrtorn om man säger så. Lövens
långa sjö hade för övrigt sedan länge varit en
viktig kommunikationsled i järnbärarland och
som flottningsled i sågverksindustrins barndom.
En bygd full av uppfinnare och kreatörer
inom de flesta nya teknikerna och gamla
traditionerna. Landets första järnväg hade
öppnats vid Lövens södra spets och bruken
stod tätt som granskog och småsten.
Det mesta av det järn som skeppades ut i världen
från vår rika bergslag kom den här vägen och
namnet järnbärarland säger en del om gamla
tiders villkor med månadslånga hästtransporter
över bergsryggarna som kunde få sin
förlösning vid sjön och vattenvägens lätthet.
Adertonhundratalets järnvägar och elektricitet
blev naturligtvis en revolution, bruksandan och
arbetarstammen fick man på köpet.

Lövdalingarna har av folklivsskildrare beskrivits
som sällsynt driftiga även inom andra
verksamheter än fyrtornsbyggande. Ofta handlar
det om just kommunikation i vid mening.
När det gäller attityden gentemot utifrån
kommande makthavares krav och önskemål
har lövdalingen en egen typ av det som i
dag skulle kallas företagskultur.

Den stora författarinnan ( hon med stort S )
hade sålunda även ambitionen att förbättra
folkets kostvanor. Ett försök med havremjöl
är välkänt.

I Bro kyrka hade ju förutom fabelns
Gösta Berling verklighetens store folkbildare
Anders Fryxell haft sin gedigna plattform.
En verklighet som kryllade av värmlandsvisor
och uppfinnarjockar.


En God Bok är bra

När verkligheternas verklighet i form av styrelsen
för ortens Högre Folkskola samlades, var det med
just Anders Fryxell som ordförande. I raden av
virtuella verkligheter,som omger dessa fakta,
kan man ju notera följande lilla faktum som lätt
kunde ha förändrat villkoren på ett lustigt sätt.

När den store författaren ( han med stort S )
just hade avslutat sina studier sände han
som sin första platsansökan den om den
åtrådda tjänsten som lärare vid denna Högre
Folkskola. Vad det hade betytt för bygden
om även han haft Broby som utgångspunkt
för sitt framtida författarskap kan man ju knappt fatta,
men det är ju nu en gång så med det virtuella.

Fryxell sa tack, men nej tack. Snacka om stolpskott!
Tänk vilken turistgrej det skulle ha varit att ha fått
" Brobyborna" i stället för "Hemsöborna" ...

Vår husfilosof Brobygubben har en egen teori
baserad på det faktum att Fryxell var prost
och följaktligen väl insatt i tankegångarna
kring det här med Gud och Noa. Samtidigt
vill han för den absolut strikta logiska ordningens
skull påpeka att hans riktiga epitet är tornfilosof
och ingenting annat. Därutöver finns det ytterligare
sju teorier, varav sex möjliga, som på olika sätt
analyserar varför Strindberg aldrig blev son av Broby.
I stället gick utvecklingen av bygdens litterära
produktion Fryxells väg om man säger så.
Bro kyrka lutar fortfarande sin skugga mot
författarnas axlar, i dag i form av Tunströms
skildringar. Han har ju dessutom på ett snillrikt
sätt skildrat problematiken kring skapandeprocessen
i en så traditionsrikt given situation. Han vet hur det
känns att bära Selma på ryggen på gott och ont.
Han har beskrivit hur det är att ha skrivkramp.
Hade han kunnat skriva överhuvud taget om
Strindberg också hade varit här? Hade Selma kunnat?
Virtualiteten ställer många frågor.Brobygubben tycker
dock att vi hamnat lite väl långt ifrån ämnet och
varnar för kulturfetischism. Dessutom påminner
han om att publiken kanske vill veta hur det
gick för Brobytornet.

REALITY KILLS A TALE

Brobytornet gick samma öde till mötes som så
många andra gamla träbyggnader under sextio-
och sjuttiotalet. Det revs. De som planar ut och
planerar fel fick sin vilja fram. Som de flesta av
landets gamla idyller blev det sägenomspunna
Broby en håla bland alla andra. Ett trist trafik- och betongladecentrum med typiska glesbygdsproblem.

Painting:Tage Åsén"Värmländskt Centrum"
Det gamla ärevördiga Folkets hus försvann och
ersattes av ett plåtskjul med elefantiasis.
Här rymdes såväl Skattemyndighet som
Kronofogdemyndighet och Polismyndighet .
Den nya tiden hade kommit till Broby.

Under åttiotalets glansdagar smittade
elefantsjukan av sig till turistnäringen.
Skandinaviens jättestörsta hotellkomplex som
hette Spa blev ett värdefullt komplement till
det expanderande alpina centret som hette Ski.
Ortsbefolkningen glodde, skakade på huvudet
och gick hem. Den gigantoida satsningen var
klar lagom till konkursen och dessutom började
folk åka förbi ski på sin slalomsemester.
I dalens nordligaste ände hade man nämligen
byggt ett nytt, ännu mycket jättestörre skidparadis...
Den natursköna järnvägslinjen hade faktiskt den
officiella beteckningen " landets vackraste järnväg "
men hotades ständigt av nedläggning.
Numer ska ju inte timmer gå med tåg eller
flottas på sjö, nu ska det ju gå med dieseldriven
tung trafik på ett underdimensionerat landsvägsnät.
När nu Brobys gamla dalar möter det nya millenniet
är det just så det är. I verkligheten.
Och detta var verkligheten
under det sista år på mycket länge som skulle
inledas med 19.

1999 blev året då Brobytornet
äntligen vaknade. Läs här den sanna sagan om tornet som återuppstod som Fenix själv!

 

   
  minitorn,unions  
     
  Unionstorn  
   
  Selma Lagerlöf
   
   
   
   
   
   
   
   
   
 
arbetsvilligt arbetslag
 
Tower Philosophy
TORNETS EGEN BERÄTTELSE !
 
bild: Lotten Åsen-99

 

ETT MÄRKLIGT UPPVAKNANDE

Jag låg och sov och jag vaknade.
Luften kändes som vanligt men ändå inte.
Vinden hade liksom tappat i frekvens, jag var ju
sedan en tid ganska känslig för just frekvenser.
Min högt belägna position hade gjort mig lämplig
för experiment med kortvågsradio, och det hade
blivit en hel del trappstegskliv från glada radioamatörer som laborerade med sina frekvenser.

Allt hade blivit tunnare, skirare slöjor än någonsin
skvalpade över de välkända träden och sjöarna.
Som erfaren observatör kände jag varje liten
skiftning i det normala mönstret och nu hade
jag en ovanlig känsla av att allt inte stod rätt till.
Det var som att iaktta sig sjäv snett inåt bakåt
som Lennart Hyland så målande beskrev riktningen.
Lennart Hyland ja. Där fanns det inga radioamatörer
precis. Förra sommaren hade dom dykt upp, dom
första transistorapparaterna. Folk var som tokiga...
För det var väl förra sommaren?

Plötsligt märkte jag att jag totalt saknade tidsuppfattning,
det var inte bara sikten som var tunn.
Det var som om alla mina sinnen domnat bort och frysts ner med den här nya djupfrysningstekniken
för att sen tinas upp bara till en del. Och med massor av sockerdricka i benen
och vadd i öronen och suddiga glasögon.

Det är väl 1959? Jag står väl på min gamla
tomt på mitt berg och blickar ner över min dal som
är så disig? Varför vill mina sinnen villa mig?

Jag koncentrerar mig av alla krafter.Dofterna finns där.
Jag känner enbuskarnas kraftiga arom och terpentindoftande
granar, doften från dyiga tjärnar och dignande havrefält.
Där nere i sänkan den åttamilasjö som i stormväder
kan ge havskänsla och nästan luktar tång.
Alla sinnen är alltså inte bortdomnade, alltid något.

Smaken verkar det heller inte vara något fel på.
Jag testar försiktigt en karamell som någon tappat
i trappan och sen inte iddes gå ner för att leta reda på.
Det märks att ungdomen fått det bättre nu på femtiotalet.
För en tio femton år sedan hade dom gärna kutat ner
både två och tre gånger för minsta godissmula.
Tidens gång håhå jaja. Syrliga karameller kan
dessutom vara ruskigt sura, detta om smak.

Tänkandet verkar också fungera, jag känner mig
fortfarande nyvaket tung i hjärnan men har ju inga problem med det logiska tänkandet.
Orden finns där,
själen är på plats, samvetet i funktion, sändaren aktiv.
Intellektet vilar där och behöver bara tändas.

Det som känns mest påtagligt är nästan ljudfelet.
Om synfältet är dimmigt kan det ju bero på dimma, det behöver inte vara fel på synen.
Men upplevelsen
av att ljudet saknar akustik är mer påträngande.
Det är som att tala med lätt fördröjning av ljudet.
Den som talar och hör sig själv i hörlur med lätt
eftersläpning stannar genast upp för att låta ljudet komma i kapp och så blir det en lucka, ett hack,
en paus i det jämna ljudflödet.
Eller som en entonig tystnad. Som det tysta rum där akustikforskarna
fått fram inte bara total ohörbar tystnad mätbar inte enbart som Noll decibel utan -0,5db.
Negativ decibel och noll akustik
mycken öronvadd och ingen musik.

Det är ändå när jag skall börja titta på synen som jag
börjar inse att mina sinnen ljuger medvetet för mig.
Först blir jag nästan arg men sen förstår jag som i
ett trollslag hela vidden av den händelse som
tydligen kan vara verklig.

Detta med att titta på synen är ett bra exempel på
det som kallas självreferens, en ibland oumbärlig
metod, vida använd inom dataprogrammering.
Samtidigt finns det ju av matematikern Kurt Gödel
framlagda förklaringar till varför ingen till fullo kan
inse helheten i det system han själv är en del av.
Det är väl därför bibelns liknelse om grandet och
bjälken är så träffande.

Eftersom jag matat mitt synminne med ett oändligt
antal blickar under alla år som observatör är det lätt
för medvetandet att erhålla bilder att spela upp på
den inre videon. Men mitt faktamedvetande talar
om för mig att videon är senare tiders innovation
och att jag på något sätt använder framtida begrepp
i mitt tänkande tillsammans med gamla minnesbilder.
Men vad har hänt med nuet? Jag tänker, alltså
existerar jag ju, men är det så säkert att det är
tänkande jag utför?
Det känns nästan mer som en gammal cd-skiva från
tiden före kvantdatorerna...

painting:Josefine Liljeborg -99
 
 
Local Timeshift News

GYNNA LOKALPRESSEN !

TIDSRES MED GLOBALPERSPEKTIV - LÄS BROBY-BYGDEN !

Local Timeshift News
 
       
       

©Tage Åsén 2005

All rights reserved Contact INFO