Att kultur är något fint det vet ju varenda
en. Alla vet dock inte varför.
Få tänker på att de flesta kulturyttringarna
kräver god insikt om det egna regelverket.
Att Idrott också räknas in under kulturparaplyet
känns främmande för vissa. Den urgamla motsättningen
mellan elitens kulturmanifestationer och den breda publikens populärkultur
är ju i sig en sorts förutsättning. Alla tycker om att
heja på sina favoriter, må de sen vara hockeyspelare eller
mezzosopraner.
Vi-känslan behöver alltid ett
dom. Nån jävla ordning ska det va.
-Den där Tage Åsén...är
han inte lite väl vitsig?
-Ja han gör ju roliga idrottsmålningar..tror jag.
Precis som det kan finnas en hel del fula
inslag i finkulturen har fulkulturen sina goda element.
Den spontana känsloyttringen t.ex. Det som gör att dansbandsmusiken
får folk att dansa och som gör att buskis är så
roligt. Nog är väl glädjen över segermålet
lika stor som den glädje finsmakaren känner inför den
perfekta arian?
Man kanske rentav skulle kunna förena
det bästa av två världar för att för en gångs
skull få alla goda krafter att dra i samma riktning? Det borde
ju ligga i finkulturfundamentalisternas eget intresse att höja
ribban till nya nivåer i stället för att luta sig mot
sig själv.
Fulkulturens folkligheter har ju hittills sålts ut till dokusåpeproducenter
och dylika mediagrisar. Och så får man en ond spiral vilket
skulle bevisas.
I dag tvingas vi allt mer leva med kulturella
livsstilsryggsäckar.
Oftast pådyvlade oss. Sällan hållbara.
Trendernas bananflugesurrande förvirrar och förför.
I sådana lägen kan det vara
skönt med ett eget favoritlag.
En hållbar gemenskap att dela med många. Ett exempel på
att summan är större än delarna, att vanliga räknesätt
inte klarar alla värderingar.
Det märkliga är att femtusen män kan sitta i en ishall
och alla samtidigt känna att deras egna, alldeles speciellt egna
lag är just deras egna.
På arenan just nu : Fem kornbröd,
två fiskar. Smaklig måltid!