Virtureal Texter av Tage ┼sÚn    
   
Tillbaks -- Back
MEJERIÄNGSMINNEN

   
 
Sunne, tidigt femtiotal. Stalin skall snart gå till de sälla jaktmarkerna.
I åratal har vintersäsongernas kvällar lockat med högtalarskrällande “Harry Lime Theme” när det drar ihop sig till MATCH. Frivilliga spolarkrafter har sett till att isen är blank och kylan avskräcker aldrig. 1 kväll skall världens bästa hockeylag, IFK SUNNE möta ett motstånd väl värt att nermeja. Inlevelsen är total. Tidiga tonårstankar får sin konkreta manifestation hos de vikingahjältar som i sina rödvita dräkter skall göra processen kort med de vidriga motståndarna.

Celsius signalerar minus sexton, och mikroklimatet nere vid mejeriängen är tämligen rått som alla sunnebor vet. I pausvilan kan man köpa buljong för 50 öre. Eller glögg. Och kokt korv med bröd eller utan i bara smörpapper för samma femtioöring. Med bröd sextio. Allt som värmer.

Var man stadd vid kassa kunde man kuta upp till Nya Konditoriet för en snabbfika och lite inomhusvärme. Var man riktigt lyckligt lottad, som jag, hade man en morfar som bodde granne med hockeybanan. Vad sägs om en periodpaus med varm mjölkchoklad och fossingarna en stund på en björkvedsklabb i öppen ugnslucka?

De, som saknade sådana förmåner fick hålla cirkulationen igång genom att oupphörligen sparka i sargen. När kvällen är slut har hjältarna krossat motståndarna med otroliga 11-4! Vilka det var? Det spelar egentligen ingen roll men i det här speciella fallet råkade det vara IF Höökarna från Ekshärad.

Detta är ett minne som lever kvar än i dag i det nya millenniet. Tillsammans med alla de fantastiska spelarbedrifterna. Gugge och Tore, Sven-Eric och Acke, Bernt och Rolf...

Och Tolli förstås med sina superdribblingar. Sen kom Anders och Eje, Leif och Hasse och Göte och Lars. Alla dessa lokala förmågor som växte sig allt större under det kommande decenniet och för en del bar det långt.

För egen del blev det ingen hockeykarriär. Visserligen hade man tillbringat ändlösa träningstimmar vid Åmbergsskolans uthusvägg. En liten perfekt isplätt i kombination med en gavel att träna skott mot. Men det var oftast utan skridskor. Tyvärr gjorde begränsade resurser att det aldrig blev några halvrör utan jag fick nöja mig med gammaldags skenor, fem nummer för stora så att dom stack ut en halv decimeter framför pjäxkanten. Dom sattes fast med diverse hårt åtdragna remmar och orsakade snabbt kramp i fötterna. En ergonomisk katastrof som kväste träningsviljan.

När jag några år senare äntligen fick mina första riktiga helrör var det för sent att bli en bra skridskoåkare. Men det var ändå stunder av lycka när gymnastiklektionerna omvandlades till ett par timmar nere på mejeriängen. Det tog inte många minuter att ta sig nerför Åmbergsbackarna och snabbcykla framåt Långgatan, göra den lilla knixen vid järnhandelsmagasinet, slänga tvåhjulingen i närmaste snödriva, snöra på skridskorna och hoppa över sargen och så var man DÄR.

 


   
©Tage Åsén 2006 All rights reserved   Contact INFO