FARAN FRÅN RÜGEN

Detta med internationellt kulturutbyte via institutioner låter väl bra men ibland blir
det fel. Med facit i hand vill säga.

När politikerna börjar kräva alltför mycket
makt över kulturens innehåll blir det sällan
långsiktigt hållbart .

Den här katalogtexten är original Så när som på ett enda
Fult ord , en -ism som vi av
förklarliga skäl ej anser oss kunna
nämna vid namn.
Denna -ism har i textens ingress
(som är det enda ställe där den förekommer) ersatts med en
annan, slumpartat vald aktuell -ism



Katalogtexten
ansågs helt okej av mina dåtida svenska kolleger
som i stort antal deltog i den tidens
Kulturevenemang av internationell kaliber.

---

Det har skrivits och talats för mycket om gammal och ny konst. Konstupplevelsen är kraftigt uppblandad med teorier och fraser. Låt oss försöka ställa frågan om vår konst av i dag nyktert och enkelt.

Ny-ismen förkunnar åter en fördjupad uppfattning av konstens väsen och inre förhållanden, av konstnärens uppgifter vid nationens uppbyggande.

Och nu märker man, hur litet våra dagars konst, hur litet politiserande och opolitiska konstnärer ha att säga mottagliga och för konstens framtid intresserade medborgare, när det gäller de nu i förgrunden stående stora händelserna.

Det är bara måttstocken som förändrats, icke själva skapandet, om man bortser från dem, som blott i de yttre ny-istiska företeelserna försökt återgiva det tidsenliga. Det finnes ännu icke någon ny-istisk konst.

Från det offentliga konstlivet försvunno först de krassaste utväxterna av det rotlösa Måleriet, men det betyder icke ett förnekande av allt konstnärligt hos det föregående systemets framgångsrika konstnärer.

När man i dag åter vill föra konsten till folket och folket till konsten, så stå konstnärerna icke så likgiltiga inför folk och fosterland!

Kravet på folklig konst betyder icke att ”lättförståelig” konst skall stödjas framför hög konst.

Av vår gamla konst lära vi, att just de stora mästarna äro sant folkliga. Hur är förhållandet med våra nu levande konstnärer?
Det finns knappast någon bland dem, som kan gripa oss som de medeltida hantverkarna eller som vår reformationstids enastående generation av målare och grafiker.

Vi söka hos tavlorna hängivelse för det målade föremålet, må sedan formen vara stilla betraktande eller lidelsefullt upprörd.
Vi söka människan, som genom konstverket talar till oss, då vi ju skola se tingen med hennes ögon.

Konstnären skänker oss sitt tänkande och kännande, om vi vända oss till honom. Därmed är det klart, att även det starka konstverket blott kan gripa den, som fördjupar sig i det som i en bok.

Det övermått av bilder, som varje dag strömmar över oss genom fotografier och tidskrifter ha gjort vart öga flyktigt.

Varje målad bild innesluter i sig en mängd känsliga penseldrag, bredvid och över varandra lagda färger, genom vilka människan eller landskapet diktats till ett nytt liv. Man måste förstå, vad konstnären känt vid arbetet.
Därtill kräves tid och samling, uppmärksamhet och framför allt aktning.

En kritisk inställning omöjliggör njutandet av konstverk, ytlighet låter knappast mottaglighet uppkomma, mycket mindre då en storslagen upplevelse.

Ju djupare konstnären fattat sin uppgift. desto större utbyte ger bilden. När en förbindelse mellan konstnär och åskådare skapats ökas fordringarna mer än tidigare: Icke endast konstnären verkar som folkets upplysare, utan även omvänt folket som konstnärens.

Må vi en gång försöka att med denna inställning träda våra Länders konst in på livet. Må vi förskona den från stora ord om konstens väsen och om konstens förmåga att förkroppsliga samtiden.

Konstens område är stort och omfattande och ett så stort innehåll kan inte förkroppsligas i enstaka konstverk. Varje särskild bild är snarare ett led i en lång kedja, som även i vardagliga, enkla, ja banala drag tecknar livet i hela dess omfattning.

Det allt omfattande geniet har inte framträtt i våra dagars konst. Äldre tiders religiösa tradition har tillsammans med Stora tankar och ädel mänsklighet försvunnit ur vår tids konst.
Men vi måste ha mod att söka finna gränserna för vår konst, att upptaga det, som den var i stånd att utföra, först då kan man vandra vidare och uppåt.

Ofta är konsten i våra dagar liksom en rast i livets brådska. Ibland är den drömmande romantik, ibland tecknar den med plötslig energi ett ansikte med vår tids oroliga uttryck, i flytande färger strömma landskap och blommor förbi, den mekaniserade staden står i skarp kontrast till naturen, de stora linjerna saknas.

Den konstnärliga atmosfären har löst sig från livet.

Helt sällan uppträda människor i något verkligt arbete.

Tysk målarkonst av i dag? Det kan endast vara fråga om den konst, som verkligen finns.
Kanske är den inte alls så hopplös, som mången menar, kanske är det blott de sanna vännerna, som felas den.

Men inte alltid, då människorna uteblivit, har deras andliga slöhet burit skulden.

Om det nu i de jättelika organisationsplaner, som skola skaffa arbete, kommer att sörjas för konstnärerna, så kunna dessa inte nog djupt känna sitt ansvar.

Det vore tacknämligt, om dugliga krafter åter toges i anspråk för hittills blott hantverksmässigt utförda arbeten; till och med i det enkla arbetet är idag problem att lösa, för vilka det allmänt gängse hantverket förlorat både det rätta sinnet och den solida tekniken.

En viss skicklighet i att måla giver ännu icke åt konstnären någon rätt till några anspråk på staten och folket med avseende på hans existens.
Och den konstnärliga prestationen kan ej värdesättas högre än de till förfogande stående offentliga och privata medlen tillåta.

För de mera ovanliga prestationerna framkommer spontant en särskild värdesättning, och det säger sig självt, att det från dem, som med allvar och förståelse fatta tidens uppgifter, också måste utgå ett starkare inflytande på det konstnärliga livets nygestaltning och på det yngre konstnärssläktes uppfostran.

Här kan det blott vara fråga om ett medfött ledarskap, som samtidigt är naturlig och sedlig ordning.
Den lidelsefullhet, med vilken det kämpas i konstnärliga stridsfrågor, förklaras genom den skiljaktighet, som råder mellan de olika konstnärliga riktningarna. Sällan kunna konstnärer från ett läger pa ett rättvist sätt bedömma sina kollegor från ett annat.

Det är också omöjligt att rikta en rörelse, som omfattar ett helt folk åt ett håll. Också i tider av starkt utvecklad och fast stilbunden tysk konst har den tyska anden aldrig präglats i en form.

Vi veta det alla; konst kan ej skapas på förvaltningsväg. Man måste låta den växa fram.

Man kan inte bestämma, hur den nya konsten skall se ut, men man måste vara på sin vakt för att kunna känna igen den, där den visar sig.

Man måste bland de unga konstnärerna uppsöka och understödja dem, som i otillfredställelse med den konstnärliga utbildningens sedvanliga gång, söka sig egna vägar.

Att bringa levnadsstandarden för konstnärsorganisationernas medlemmar till en bestämd nivå är ej så viktigt, som att taga hand om de nya krafter, som man måste sysselsätta.

Sådana unga konstnärer böra ej överlämnas åt sina egna drömmar. Man måste anförtro dem bestämt avgränsade uppgifter, som inrymma de nya idealen.

Land, folk, familj, manlighet, karaktär och tro skola bliva konstnärlig verklighet.

Drömmen om ett nytt monumentalmåleri får inte leda därhän, att det nu förhärskande tavelmåleriet skjutes åt sidan.
Detta har ju helt andra uppgifter, nämligen att framställa och skapa tavlor, som vi vilja leva tillsammans med i hemmet, emedan vi tycka om dem och därför att de hjälpa till att uppbygga vår egen inre hållning.

Många reproduktioner skulle kunna ersättas av tavlor, akvareller, teckningar och grafisk konst.

Vad beträffar väggmålning, så kunna vi förbereda oss genom att skapa de hantverksmässiga förutsättningarna.
Man måste vänta och se i vad mån ett storsint tänkande och en stark känsla förmå taga sig storslagen form.

Om vara dagars måleri ge oss konstnärernas verk besked. Oss åligger det att bekänna, att bejaka och avvisa alltefter var inställning. Det gäller, att se, vad som är och att se, vad som icke är!
Vi kunna och måste kräva att få det, som fattas oss och det, som måste finnas.

Hur detta skall gå till, det får konstnären visa genom sitt sätt att tala till oss; och vi äro beredda att lyssna.

Även om Farbror Joseph
inte själv skrev ned dessa
hårda ord hade hans tankar
redan bitit sig fast hos
den tidens kulturelit.

Men det här med dagens
kulturliv har väl inga
eulikheter med
trettiotalet?
Eller?