Vad skola vi då säga om litografier?
Ordet kan härledas ur litos, det grekiska ordet för sten. Stentryck,alltså.
Nog har jag i min dar utfört stentryckta litografier men inte sedan 1975. De nu aktuella konstverken är förvisso icke stentryckta,utan i likhet med övrig grafik jag utfört de senaste 22 åren tryckta med plåt. Detta tillvägagångssätt kallas i vissa kretsar ibland lite vanvördigt för offsetlito vilket är lite tårta på tårta.
Dagens litoteknik kallas helt enkelt offset,vilket är en beskrivning av tryckprocessen där feta ytor på plåten tar upp färg som den sedan kan lämna ifrån sig till papperet medan fuktiga ytor icke tar till sig färg. Vid stentryck ritar man med fördel direkt med fet litokrita på stenen som sedan behandlas med syror och gummi arabicum i en tidsödande och slumpartad process.
Även vid plåttryck kan man rita direkt på plåten men här har man samtidigt möjlighet till finesser och styrning utöver detta.

Genom att arbeta på en typ av genomskinlig ritfilm med en yta som påminner om matterat glas kan man uppnå en precision i arbetet som inte är möjlig på det traditionellaste sättet. Därefter kan man utföra eventuella (obligatoriska) justeringar på en negativ kontaktkopia. Genom att arbeta på ett ljusbord är det lätt att ta bort enstaka dammkorn och repor med hjälp av täckande färg utan att för den skull förändra bilden. Vid tryck med sten hade eventuella smutsprickar fått tas bort med hjälp av syreetsning,något som ger ett slumpartat resultat beroende på den kemiska reaktionen mellan kalksten och syra.
Grundprincipen i dagens tryckeriverksamhet är som bekant fyrfärg. Det betyder att man i princip kan åstadkomma alla färgnyanser med hjälp av det som vi brukar kalla blått rött gult och svart. Det är inte riktigt sant. Det blir faktiskt en hel del nyanser över,toner som man inte får fram i traditionell fyrfärg. Dessutom kallar man dom inte för blå och röd utan de riktiga beteckningarna i branschen är cyan och magenta. CMYK kallas fårgsystemet och cyan,magenta och yellow står för de tre första bokstäverna. Vad K betyder som förkortning för svart det vet jag faktiskt inte men det spelar väl ingen roll på den här nivån.
Hur som helst. Jag har ju alltid föredragit att trycka mina litografier i en färgskala som skulle vara svår eller omöjlig att åstadkomma i CMYK. Det är liksom en liten del av själva finessen. Det kan vara en hudfärg, en himmelston eller en oerhörd svärta. K? KK kanske. Som mest har jag använt tolv färger.Lite onödigt kanske men klart intressant som arbete betraktat.Varje färg för sig ritas med svart och vill man ha en stor valörrikedom i bilden bör varje färg ha ett så stort tonomfång som möjligt. Från det knappt märkbara till heltäckande,typ KKK.
När sedan alla färgerna är ritade och plåtarna slagna är det dags att blanda de intrikata nyanser man siktat in sig på, prova och ändra, prova och ändra.

När man nått hit i processen börjar offsettryckaren bli galen av alla rengöringar och omtryckningar.Till sist kan dock resultatet bli riktigt bra. Det är faktiskt sant.

På detta sätt har jag utfört ett 27-tal litografier de senaste 23 åren. En del upplagor har gått till olika föreningar företag och idrottsklubbar. Grafik är en utmärkt form för konstspridande ungefär som TV är för hockeyn. Sen finns det ju alltid folk med smak för det unika och exklusiva som vill ha äkta olja på duk och som vill se matcherna på plats vid rinken.

I en tid av ökande mediabrus är det värdefullt att ta vara på de företeelser och sammanhang som kan tänkas fördjupa våra insikter om oss själva och den förvirrande arena som världen numer sägs utgöra. Detta är en uppgift som blir allt svårare i takt med teknikutveckling, specialisering och mytbildning.

Vi styrs av våra myter. Eller våra mentala bilder. Allt mer av sociologisk och pedagogisk forskning handlar om bilder i vid bemärkelse.

TV och vältryckta CMYK-alster har försett oss med ett bild- och mytflöde som saknar historisk motsvarighet på något plan.
På samma sätt som den nu förbjudna organisation som styrde Tyskland under 30- och 40-talet hade en oerhörd draghjälp av det framväxande radiomediet med dess unika möjligheter att frammana just BILDER har vi i dag saftat på i alla tänkbara former fast ännu dummare.

Goebbels kunde nog konsten att förvrida en och annan hönshjärna. Men det hade han ju inte särskilt mycket för.

Men vadå vi dummare än Goebbels?

Eller blir det dummare än hönshjärnorna?

Jag menar så här: När en fanatisk rörelse,politisk

organisation,hänsynslöst företag eller sträng religion använder en viss mediaform för att föra fram SITT budskap sker det ofta med tiden in absurdum på ett sätt som skapar en reaktion MOT det framförda budskapet.

Så länge budskapet är tydligt är antitesen lätt att hitta. Men vad händer när otydligheten blir norm? När ytlighet räcker och tempot stjäl Tid.

Hur ska man kunna protestera mot ytlighet när ingen bryr sig?

Dubbelmoral, hög svansföring, pikanteri, lögner, lögner. Fallskärmar. Vårdkris, förflackning, resursförstöring, tidsslaveri,
lögner, svepskäl ,lögner.

Såpaskådis, eurodisco, coca-cola, absolute music nr 129, silikon, hugo boss.

Jag är inte bara konstnär utan även Pappa. Jag måste alltså försöka göra nånting åt all den här skiten.

Skriva ett nytt manifest? 1999 fyller friktionismen 25 år.

Skrivet dec.1998

 

Tillägg til text 2006:
Kunskapen ökar. Åtminstone i ena änden. Sedan sist har jag bland annat lärt mig att K står för KEY. Så det så. Forskningsarbetet fortsätter.
Sen sist har vi ju fått både Big Brother och Paradise Hotel så vem bryr sig om litografier?