Så
länge hon var prinsessa och medlem av the Royal Family var hon
som en av de andra prinsessorna vi fått läsa om i sagorna.
Som Fergie eller Caroline av Monaco eller någon av de andra skidorts-
och segelbåtskändisarna.
Hon hade däremot inte riktigt samma status som Carolines mamma
Grace,
Jackie Kennedy eller varför inte allas vår Marilyn Monroe.
Dessa världskändisar hade ju dels avlidit under tragiska omständigheter,
dessutom var ju alla VI förtrogna med alla detaljer ur tragiken
såväl som deras
förevigade prestationer på filmduken.
Deras story var ju ju också avslutad i praktisk bemärkelse
även om vi säkert än en tid kommer att förses med
nya böcker och dramadokumentärer om deras liv.
Men så en dag är tiden mogen. Lady Di skiljer sig. Stöts
ut. Får inte vara med längre.
Viker ut alla detaljer ur sitt kungliga äktenskap. Gråter
och rodnar inför miljontals TV-tittare och mängder av deltagande
men glada journalister.
Visar samtidigt vilken fin människa hon är genom att berätta
om sin sympati för världens barn och att hon inte tycker om
landminor. Värderingar som väl delas av de allra flesta. Lätt
identifiering möjlig.
Den
pefekta timingen. Reser till USA där man ju inte är så
bortskämd med riktiga prinsessor så hon blir mottagen som
en drottning. Gör Världsturné.
Sydamerika, Australien. Fotografernas Älskling.
Alla intresserade får reda på allt. Alla känner till
mer om Lady Di än om de flesta av sina grannar, arbetskamrater
och släktingar. "Jag vet inte om syrran har en älskare
men jag vet vad Dianas heter..."
Så där rullar det på. Ända in i Dödens Tunnel.
Bara det... att det sker inne i en tunnel. Och alla andra märkliga
skandaldetaljer åt alla håll. Hugaligen!
Så
här långt in i berättelsen kan man ju avfärda det
hela som rojalistiskt veckotidningstrams eller sagor för the New
Age. Visst är det så.
Men när den engelska allmänhetens behov av att blomsterhedra
sin bortgångna prinsessa driver upp blompriserna med 20% i resten
av Europa...
När alla TV-kanaler slåss om att få direktsända
begravningen med alla tillbehör inför miljardpublik och i
flera timmar med olika uppföljningar, dokumentärer och soffanalyser...
När prinsessans minnesfond på en gång blir världens
mest snabbväxande...
När hennes kamp mot landminor kopplas ihop med Nobels Fredspris
och till och med Jeltsin går med på förbud mot landminor...
När Elton Johns återanvända låt "Candle in
the Wind", omskriven för att hylla Diana, på några
veckor blir världshistoriens mest sålda singel och därmed
passerar Bing Crosbys "White Christmas" som ändå
har haft ett antal år på sig att nå demnna position...
Då handlar det inte längre bara om myter, skvaller och kändisjournalistik.
Marx skulle ha pratat om övergången från en kvantitativ
till en kvalitativ förändring.
Vi kan ju avläsa det i BNP eller vad vi vill.
Själv använder jag begreppet REAKTIVITET.
JUST som jag skall till att lägga ut den här
texten dyker muhammedbilderna upp
i vår verklighet. Virtual arts in reality.
