The official
Home Page

40 ÅR I KONSTENS TJÄNST.

En betraktelse över hur det hela började och hur det är just nu.
Nedtecknad av konstnären själv.

En vacker sensommarkväll hösten 1965 står jag utanför Köping och liftar.
Jag är på väg från hemstaden Uppsala för att hälsa på föräldrarna i barndomshemmet i Sunne.

Uppsala hade fångat mitt hjärta redan när jag som fjortonårig valp inledde studier vid Fjellstedtska Skolan.
Denna skola har gett grundutbildning för en större del av Sveriges Präster de senaste generationerna.
Studierna var planerade att räcka i sex år. chanel replica Efter drygt tre terminer enades vi dock om att gå skilda vägar, både skolan och jag.
Men man lär sig mycket av tre terminer på ett teologiskt gossinternat i Storstaden när man är en liten pojke från landet.
Jag lärde mig alltså att gilla Uppsala, jag lärde mig lite latin och jag lärde mig att självstudier var effektivare än institutioner.
Än i dag vet jag inte vilken av dessa lärdomar som haft störst betydelse för min utveckling.

Redan i tidig barndom hade jag märkt att min omgivning uppskattade och uppmuntrade mina konstnärliga talanger.
Under tiden på Fjellstedtska hade denna uppskattning manifesterat sig i form av ett otal förfrågningar och många beställningar.
Alstren hade varit av varierande kvalitet, priset därefter, men beställarna hade ju i allmänhet varit nöjda.
Detta i sin tur hade lett till goda kundrelationer, något som naturligt nog är extra viktigt om kunden samtidigt är klasskompis…

När jag våren 1960 hade lämnat studierna och stan var det med fast föresats att återvända, och det hade jag gjort efter tre år.
Knappt 20 år, nygift med höggravid Eva, utan vare sig arbete, riktig bostad eller kapital. Vi hade flyttat in i ett par gamla vindsrum på Repslagaregatan och jag hade fått nattjobb på BP-macken två stenkast därifrån. chanel replica handbags Mina självstudier hade så här långt gett mig mina första studentbetyg som privatist . Mina bästa kompisar läste redan vid universitetet och jag var otålig att hinna i kapp.

Nu är det alltså 1965 och jag väntar på lift. Liftandet är ett vanligt sätt att resa. Ofta snabbare än tåget. Lagom spännande och framför allt billigt.
Man träffar en massa trevliga människor som pratar om en massa saker, ungefär som att åka taxi. chanel replica sale Om man har otur och blir upplockad av mindre trevliga personer är det ju alltid nyttig träning i hantering av svåra lägen…
Den objektiva slumpen som avgör hur långt du får åka och med vem. Slumpen eller Guds finger som kan förändra ditt liv precis som allting annat.

Så här långt har det gått som på räls. Det är fortfarande sommarkväll och vackert väder men trafiken har tunnat ut en del och på avstånd mulnar det på.
Lätt irriterad på förra bilen som skämtsamt stannat in 50 meter framför den glade liftaren för att sen rivstarta strax innan han hunnit fram.
Inget ovanligt skämt hos en del bilägare, men inte speciellt kul. De skrattande och skrålande rop som ackompanjerat rivstarten gör att det kvittar.

Jag inser snart att det nog inte var meningen att jag skulle bli deras passagerare. Tur för mig att få slippa det sällskapet.
Men nu börjar det skymma. Nästa bil närmar sig … och blåser förbi. Och nästa. Och nästa. Och nästa.
Just som jag känner de första regndropparna märker jag att den senaste nästa ,en svart mercedes, också har stannat en bra bit bort.
Innan jag hunnit bestämma mig för ännu en rush börjar den backa.

Några minuter senare sitter jag i yttersta komfort och tycker att det tilltagande regnet nästan är trivsamt. Chauffören kör lugnt och bra.
Vi småpratar om vädret och jo, han hade ju inte tänkt stanna först, men så hade han märkt dom första regnstänken och bromsat in som en ren reflex…
Han undrar förstås varifrån jag kommer och vart jag är på väg. När jag säger Uppsala säger han också det. Och han ska ända till Värmland.
Så kommer frågan om vad man pysslar med här i livet. Just som jag ska till att svara plugga känns det inte bekvämt att säga så.
”Plugga i Uppsala” är ju visserligen sant , men för den som ännu inte tagit sin studentexamen låter det mer som en dröm än en merit.
Jag fyller ut med måleriet, som ju trots allt tagit en hel del tid från studierna.
När jag talar om att jag målar talar han om att han också håller på mycket med konst. Och att han känner en konsthandlare i Uppsala.
Vi utbyter adresser och kommer överens om att dom ska komma och titta på vad jag gör så snart jag är tillbaks i stan. Det verkar lovande.
Innan våra vägar skils åt i Karlskoga har vi blivit Du och Bror med varann, i det här fallet Karl-Heinz och Tage.

Två veckor senare är jag tillbaks i Uppsala. Eva och jag bor numera i en liten trivsam etta på Seminariegatan med vår tvåårige son Anders.
Där njuter vi av sådana bekvämligheter som inomhustoalett ,elspis och kakelugn. I hallen en fin ytterdörr med små skrovliga rutor och en tryckringklocka i porslin . Nu ger den ifrån sig sitt skrovliga ljud och jag kisar mot silhuetten genom rutorna när jag går för att öppna. Är det en eller två?
Det är två. Karl-Heinz och en annan trevlig person. En kostymklädd man med ett varmt leende.
När vi står där, glatt hälsande på varann, sträcker han fram kardan och säger: Lars Mollbrink.

40 år senare känns det därför extra roligt att när jag Nu, för första gången på 23 år, åter ställer ut i Uppsala, detta kan ske hos just Mollbrinks.

Uppsala våren 2005

Vill du läsa mer?