STEN BERGMAN:

PÅ HUNDSLÄDE GENOM BROBYS DALAR

Reseskildring


Kapitel 2.

Ett hundspann från målet.

Att färdas uppför Brobys dalgångar vintertid var ingen lätt uppgift. Jag hade nyss anlänt till den soliga länshuvudstaden, smyckad i guld och violett, karnevalen till ära. Att anlända hit så här dagen efter det att infödingarna erövrat årets åtråvärda trofé, de kallar den Ässemguld, var en festlig upplevelse. Gatorna var fortfarande fyllda med segerrusigt glada ungdomar som skrålade sina egendomliga sånger. Kunde detta kanske vara det, som dr.Solomon syftat på? Skulle den nya musiken redan ha fått genomslag i hamnstadens folkliga kvarter? Trots allt brukar ju de musikaliska trenderna hos detta gamla jägar- och handelsfolk först lanseras inom hovet närstående kretsar, men detta var något annat.

Jag förhörde mig hos en av de skönsjungande glatt viftande männen om möjligheten att hyra ett hundspann för vidare färd mot Broby.

Han skrattade men besvarade min fråga med en sång, varefter han räckte mig ett mjödhorn med uppmaningen att dela hans dryck.

När man reser mycket bland infödingar är det ju viktigt att acceptera de lokala kulturmönstren och sedvänjorna. På dr.Solomons inrådan hade jag införskaffat allehanda kulturföremål vilka jag förvarade i min packning. Han hade betonat vikten av rätt färg på de lekredskap som de unga männen använder i sina rituella kamper, och särskilt hade han betonat att när det gäller idrott var den här stadens färger gult och lila. Jag tog fram den grant bemålade lilagula bandybollen ur sitt omsorgsfullt förberedda fodral och överräckte den till infödingen. Den här gången kom hans skratt ända nerifrån fotsulorna. Jag förstod att jag missat något i kontexten när skrattet bara fortsatte och sången aldrig kom. Jag tog en snabb klunk ur mjödhornet och försökte igen med att fråga om hundspann.

Vid det här laget hade det samlats flera leende män omkring oss. Alla pratade i mun på varandra, och då jag ännu inte vant mig vid deras ovanliga halvsjungande dialekt var det inte lätt att få en klar bild av alla deras råd och kommentarer. Jag förstod i alla fall så mycket att något hundspann i dag kunde jag knappast räkna med. Jag misstänkte starkt att detta kunde vara ett exempel på deras märkliga sedvänjor i affärer. Jag tog fram ytterligare ett par kulturföremål ur min specialförpackning.

När en av de infödingar, som trängt sig närmast, fick syn på de bägge glaskulorna i min öppna hand gav han till ett utrop. Kulorna lyste i guld och violett och med ett skimmer som av kolibrifåglar. Än en gång ropade infödingen sitt uuuva fine ! Det verkade som en magnet på de övriga som slutade sjunga sitt entoniga ”offer jesta” och trängde sig fram för att få se en skymt av de åtråvärda glaskulorna. Och alla stämde in i den nya ramsan och skrattade och sjöng ”uuva fine, uuva fine” tills de plötsligt bara tröttnade och började småprata i stället. Intresset för mina gåvor hade avtagit lika snabbt som det dök upp, och jag började inse behovet av en tolk.

Under en del färder i Sydamerika hade jag ibland hamnat i liknande situationer, och inte heller då hade det fungerat utan tolkhjälp, så jag promenerade iväg inåt centrum med siktet inställt på någon typ av byggnad, där jag skulle kunna erhålla hjälp med tolk. Kylan hade tilltagit, och jag började ana varför vargen förekom så flitigt som symbol i den här regionen. Värmlandsvarg i vargavinter tänkte jag som en möjlig titel för min reseskildring.

Vid stadens torg hade stora människomassor samlats dagen innan.

Att nu genomkorsa resterna av festen så här i skuggan av den gigantiska statyn som dominerar det vidsträckta torget kändes nästan kusligt. Statyns symbolik går inte att ta miste på, ett storvuxet fruntimmer med svärd och med ena foten trampande på ett av smärta förvridet manshuvud. Detta torde vara en kultur där kvinnan räknas som den överordnade. Jag fick en idé. De skrålande männen kanske inte var rätt personer att fråga. Jag skulle försöka få tag på en kvinna!

Tanken skrämde mig en aning, men samtidigt insåg jag att detta var den bästa chansen att hitta tolkhjälp och hundspann och släde. Nu började jag dessutom känna mig en smula hungrig, trött och frusen. Det verkade vara dags för övernattning i länshuvudstaden, något som skulle komma att förrycka min resplan med ännu ett dygn och med ett tilltagande oväder i annalkande. Det sista kände jag intuitivt efter alla mina resor.

Efter en dryg timmes fotvandring i yrsnö hade jag nästan gett upp hoppet om härbärge när byggnaden plötsligt stod mitt framför mig.

Hotell gustaf fröding! Äntligen något jag kände igen. Här skulle man säkert ta emot en berömd forskningsresande med litterära ambitioner. De lustiga värmlänningarna döper gärna sina härbärgen och gästgivargårdar efter lokala författare, och Fröding tillhörde den kategorin om jag inte missminde mig. Han skall ha varit verksam som skribent under förra seklet och lär ha haft ett finger med i spelet vid dynamitens uppfinnande och möjligen även propellerns.

Hur som helst drev hans arvingar nu tydligen hotellverksamhet här i vildmarken. En imponerande hög byggnad uppförd i traktens egen tradition.

När jag klev in genom porten till det storståtliga hotellet var det i sista minuten. Temperaturen hade fallit en hel del bara de sista fem minuterna och jag förstod att det var den beryktade vargavintern som gjort sitt definitiva intåg, och detta flera dagar tidigare än beräknat. Nu var det andra takter som gällde än djungelns lag, och att sova under ett träd var bara inte att tänka på. Jag hade ju dessutom den angenäma uppgiften jag givit mig själv för mer än en och en halv timme sedan. Att hitta en kvinna.

Jag klev fram till receptionen, om man nu vill använda den internationella beteckningen. Portieren var en mörkhyad yngling och jag provade med att tilltala honom på engelska, vilket visade sig vara rätt medicin.

-how do you do?

-good evening sir.

-nice weather, isn´t it?

-yes indeed, maybe a bit chilly for this time of the year, one might say.

-well.. Maybe so.

-can i help you, sir?

-certainly.

På detta vis språkades vi vid en bra stund innan vi kom in på det där med övernattning och min önskan att träffa en kvinna. Möjligen hade han vissa problem med översättningen av mina facktermer. Och visade en provkarta på grimaser när jag började prata om hundarna och den övriga utrustningen.

-sir, do you want a woman or a dog ? We can´t provide you with both..

I´m so sorry but we do not allow dogs!

När alla missförstånd klarats ut och jag checkat in kunde jag inte låta bli att småle vid tanken på den måltid som jag nu hade som nära förestående punkt på programmet. Efter att ha dubbelcheckat den sanitära avdelningen kunde jag konstatera att man även här höll hög internationell standard, med dubbla handdukar, två tvålar och ett par dricksglas på glashyllan .

När jag efter ytterligare femton minuter bytt om till traditionell klädsel var jag klar för en dust med traktens läckerheter. Det kurrade rätt kraftigt nu och doften som slog emot mig fick det att vattnas. Jag slog mig ned vid ett fönsterbord och betraktade med viss tillfredsställelse de tjocka flingorna, som slungades mot rutans glas av den bistra vinden därute.

Lokalen följde internationell hotellstandard, men här och där kunde jag notera lokala avvikelser, som gav restaurangen en pikant prägel, och även här återfanns de lilagula dekorationerna. Lokalpatriotismen verkade inte känna några gränser.

En specialitet är nävgröten och jag tvekade inte en sekund när jag gjorde beställningen, lika självklart blev valet av dryck, mjölk.

Beställningen togs emot av en fyllig kypare i sina bästa år. Att ha välväxt restaurangpersonal är ju ett gångbart koncept i fjärran östern, och jag började misstänka att även värmlänningen har en intuitiv talang för denna personella detalj, nog så viktig. ”när du fått gästen att känna sig båd´ hungrig och nätt kommer matglädjen fram på sitt finaste sätt och då bäddar du rätt för att bli riktigt mätt och då bjuder vi dig på vår godaste rätt...” Som det heter i visan.

Vistraditionen i Värmland är utbredd och otaliga äro exemplen.

Fröding själv lär ha bidragit till den lokala visdiktningen, Thore Skogman är ett annat namn som kom för mig där jag satt och avnjöt min nävgröt. Samtidigt kunde vetenskapsmannen inom mig inte riktigt slappna av utan irriterade mig en aning genom att hela tiden tänka ”skogman och hallstahammar”, en stad som låg långt längre mot sibirien och mitt gamla Kamchatka. Jag fick väl i vanlig ordning ta en titt i min kära kartbok innan jag drog strö. Sedan fem års ålder har jag sällan försummat att ha en stunds brottande med världsatlasen som kvällsaktivitet. Ändå blev jag aldrig riktigt klok på det här med geografi, men det är väl sådant, som driver en forskningsresande att kämpa sig fram genom de otillgängligaste trakter. Ständigt söka sanningen i sin jämförelse mellan karta och terräng.

Nästa kapitel kommer senare