GOSSEN OCH KONSTEN

Det var ju på det viset att när han började sin konstnärskarriär fick han tidigt lära sig att äkta konst och kultur minsann följa vissa regler. Det var inte enbart vid enstaka tillfällen han hade uppmanats att köra huvudet i väggen. Kultur på landet på femtiotalet i Sverige? Jo du, där skulle det kunna dras en eller annan skröna. Och än värre blev det väl när han kom till stan. I stan styr dom stora trendlejonen. Dom har klor.

Det lär finnas ett talesätt som antyder att det ska finnas mer än ett sätt att flå en katt. Som livsprincip är detta inte så tokigt som det först kan låta. För den, som tycker att det där med att flå en katt verkar vrickat i dessa djurvänskapstider kan ju alternativet vara att vränga den ut och in, så att säga. Ett såväl alternativt och genom sin så-att-säga-bildlighet något annorlunda sätt. Bör man uttrycka saken mera precist? Måste man i detalj beskriva hur kattvrängandet går till?

Det tycker jag inte. Eftersom sätten att flå förutsattes vara flera än ett finns det ingen anledning att tro att sätten att vränga skulle vara reducerade till ett enda. Dessutom är detta ganska lätt att bevisa matematiskt, så det så.

Det uppstår ett läge med minst fyra olika sätt att hantera kattproblemet. Av denna mångfald följer nämligen behov av regelsystems strukturering samt definition av dessa, och där någonstans börjar vi nog komma en aning långt bort från det som det skulle handla om, eller..? Vilka regler var det nu konsten skulle följa?

Han föddes vid pass fyra års ålder, så långt var det rätt. Han hade fötts på riktigt, tjong in i den stora gemenskaphetens famn. Han hade lärt sig mångahanda kloka saker av sin far, som arbetade med det mesta.
Han hade lärt sig mångahanda goda tankar av sin mor, som var hemma för det mesta. Han hade lärt sig hantverkets ljuva nynnande av sin morfar, som var sadelmakare.

Olof E.Eklund

Av morfadern fick han även sin första riktiga supervassa skomakarkniv och för den lille förskolegossen var det inte svårt att föreställa sig själv i samma roll som sadelmakarmästaren, flink med lädret som snitslades av den vassa böjliga eggen till de mest fantastiska former..

Trots den gode morfaderns enträgna förmaningar lyckades gossen redan vid första försöket på egen hand med vidundret till verktyg skära sig så pass illa att sjukstugebesök på momangen blev nästa aktivitet.

Det var ingen ide att ringa eftersom närmaste telefon fanns vid sjukstugan, men dit var det ju inte mer än fyrahundra meter så det blev ju ändå ett paradexempel på hur bra sjukvården fungerade ute på landsbygden på den tiden med sina godhjärtade provinsialläkare.

Redan en kvart efter olyckan satt det vilt snyftande barnet i doktorns rum. Där sydde den barske och legendariske doktor Sjölander fast den bit av vänstertummen som så när hade gått med Adams höns under isen. Man sa så i den gossens familj. När något var borta hade det gått med Adams höns under isen. Detta gällde dock inte naglar som klipptes. Dessa avklipp kom via någon magisk precision altid att sprätta till hitler, stalin eller mussolini.

Doktor Sjölander

Under ivriga protester från barnet sydde således doktor Sjölander skickligt sju stygn. Snabbt, smärtsamt och skrämmande.

Från den dagen var gossen rädd om sina fingertoppar. Han hade lärt sig vikten av en viss sorts noggrannhet i hantverket. Trots smärtan hade han blivit imponerad av läkarens fullständiga kontroll över situationen.

Gossen hade skrikit sitt -neej det gåår inte! Oavbrutet - och doktorn hade lugnt svarat: -jo det här går så bra så.. Och gnolat lite grann medan han sydde nästa stygn.. Och där fanns det igen. Hantverkets stillsamma nynnande.
Den tysta kunskapen i fingertopparna.

 

Det gäller att ta reda på vad man kan och på vad som finns. Det naturliga sättet att göra kunskapslyftet. På den tiden var det fortfarande böcker som gällde som nycklar till kunskap, och läskunnighet var nog den av gossens talanger, som de godhjärtade och insiktsfulla föräldrarna helst uppmuntrade. Om detta faktum hade någon anknytning till moderns bakgrund som läsare skall vara osagt. Det var ändå i söndagsskolan det började. Beviset på att den syntaktiska delen av kunskapen har ett värde i sig.

Läsförmåga betalar sig.
Samma år gossen fyllde fyra föddes han in i vuxenvärlden. Han fick sitta bland dom stora barnen bara för att han kunde läsa. Dom små barnen fick sitta i det lilla rummet, någon läste högt för dem ur bibelversboken, men i andra rummet var det på riktigt. Där fick alla själva läsa högt varsin vers.dom små fick en tidning som var avsedd för dom minsta och hette den gode herden. Dom stora i det stora rummet, det riktiga rummet där korset och dopbassängen och orgeln fanns, deras tidning hette barnavännen.

Han tjänade så vid fyra års ålder sin första femtioöring genom att läsa högt ur hemmets veckotidning för farbröder på besök. Han surfade lätt över seriesidorna men kunde inte riktigt förstå hur någon kunde tycka att det var värt femtio öre att få storklas och lillklas uppläst för sig när det var så enkelt och nöjsamt att läsa själv. Han visste ju förstås att de vuxna tyckte att han var jätteduktig och att de flesta andra barnen inte kunde läsa lika bra även om de var flera år äldre. Om dom som inte läste så bra plötsligt hade gjort det, då kunde det väl ha varit värt en slant men själv tyckte han ju att det var hur enkelt som helst.. Han visste till och med att det fanns vuxna som varken kunde läsa eller skriva men det här var ju skomakar-johan, och han kunde både läsa och skriva, det hade pojken både sett och hört.

Att de vuxna överhuvudtaget hade konstiga regler och fasoner stod han lätt ut med. Det var deras problem, inte hans. Det här med klockan var en sån sak. Att saker fick ta tid var ju ibland själva finessen med härligheten, men dom flesta ville ju att det skulle gå så fort som möjligt. Dom kunde knappt förstå varför ett av de viktigaste argumenten när man skall välja något gott är att det ska räcka länge.

Att ett hantverk tar sin tid är ju bara bra om man trivs med jobbet. Men ibland är det ju bra om det går fort. När man ska sy fast en avskuren bit av vänstra tummen,typ.
I söndagsskolan fick man lära sig mycket. Om synden, t.ex. Och nåden.

Söndagskolan Filadelfia 1947-48

 

Nåden var finast. Genom den blev man frälst. Sångerna var också fina. Alla sjöng så högt och tanterna spelade gitarr. Tanterna som var missionärer i Kina och berättade om sina äventyr. När tanterna frågade om det var någon som visste var Kina låg så visste ju gossen både det och hur Chiang-Kai-Chek såg ut. Han hade nämligen börjat samla på frimärken. Hos en av tanterna hade han blivit bjuden på frimärksthé vid en visit tillsammans med modern.

En spännande och vacker kartong med bilder av all världens frimärken. Doften ur detta paket skulle för alltid ha en plats i gossens sinne. Dessutom hade han beundrat den spännande förpackningen på ett sätt som förmodligen gav den godhjärtade kinamissionären impulsen till den gåva som kom att betyda en hel del för gossens framtida utveckling. Ur ett riktigt kinesiskt skrin i rödbrunt trä plockade hon fram ett litet litet kuvert, det minsta gossen skådat, och det var genomskinligt fast bara nästan.

De riktiga kinesiska frimärkena blev hans, men först var han tvungen att läsa på dom och tala om för tanten att det stod china med vanliga bokstäver fast dom andra bokstäverna var nog kinesiska så dom kunde han inte. Då skrattade tanten och hon kunde så klart läsa på kinesiska, så det gjorde hon. Och modern log. När någon tid senare samlingen hade utökats med exemplar från storebrors samling av dubletter började gossen förstå hemligheten med det systematiska samlandets förtrollning.

Ytterligare en tid senare kom en snäll morbror hem från Canada. Han hade inget skrin men ett riktigt frimärksalbum! Stort och i fint skinn. Ur detta plockade han den ena dyrgripen efter den andra och på hans dubletter stod det CANADA och USA. Det tog en god stund att gå igenom det tjocka albumet och gossens samling växte med ett märke i taget och han kände att det var gott.

Det var lätt att upptäcka systematiken. Dom märkena som det stod 1 cent på hade samma gröna färg vare sig det var en flygare på bilden eller en gubbe med skägg eller en gubbe utan skägg.eller bara en etta. På samma sätt var det med 2 cent och 3 cent fast andra färger.på ett av märkena stod det inte cent alls utan ett konstigt s med två streck över. Det betydde dollar sa morbrodern, och det var precis som med kronor och öre att det gick hundra cent på en dollar. eftersom pojken visste att det gick hundra öre på en krona och inte tvärtom tänkte han säga till morbrodern att - det blir väl inte precis utan det blir ju tvärtom- men han sa ingenting av rädsla för att bryta förtrollningen. Han förstod ju ändå och ville gärna fortsätta. Han frågade i stället hur mycket en cent var och fick femöringssvaret. Hur länge kan denna andaktsfulla stund ha pågått? En halvtimme? Tre timmar? Kan det ha varit mindre än en kvart? Ingen vet. Tiden var inte där.

Minnet av en morbror. Som tog sig tid. En god morbror. Han var ju ingen riktig morbror, men han hade gift sig med en av gossens mostrar. Ja, hon var ju ingen riktig moster men hon var moderns halvsyster. Morfar hade tidigt blivit änkeman och modern hade då turligt nog kunnat få sin uppväxt hos sina morföräldrar på lantgården tillsammans med alla sina småkusiner.

Hennes enda syskon, brodern Rudolf, tog spanskan. Den ende riktige morbrodern. Han var borta liksom den enda riktiga mormodern. Morfar fick försöka börja om igen med en ny kvinna och ett nytt land.

Att så här långt efteråt förstå morfaderns situation är svårt, men ändå... Man får aldrig ge sig. Stönigt envis men ändå så mild och god. Kunnig, duktig och allmänt omtyckt. Sjungande skämtsam men ändå klokvis. Med dessa karaktärsdrag i bagaget lyckades han under tjugotalet bedriva verksamhet över gränsen till Norge på ett sätt som gjorde att han så småningom hade sadelmakerier i bägge länderna. Otaliga vinterfärder i snötyngda värmlandsskogar bakom hästar som var goda vänner. Övernattningar i det fria i snöstormen.
Agda Karolina hette hans nya fru. Hon födde sju barn, varav sex flickor.

På sin ålders höst blev hon uppvaktad av ingen mindre än kungen själv. Som den äldsta av ålderdomshemmets hyresgäster eller som något annat vet bara mormor och kungen.

 

Gossen, vi kan kalla honom Ola, tyckte inte bara om att läsa. Han tecknade gärna och ofta, ritade av bilder i veckotidningarna, som de flesta ungar med ritintresse plägar göra. En av favoriterna var Rit-Ola i se.
Rit-Olas julpudding var en skojig titel på samlingsvolymen som kom med jultidningarna varje år. Och sedan var det en av de sex mostrarna som sa till den lille Ola att han minsann också var en riktig Rit-Ola.

Det var morfar som skulle få se Olas teckningar. Morfar tog sig tid att se. Därför var det roligt att rita gubbar åt morfar. Block efter block av de där blocken som det stod blocknotes på fylldes med gossens alster för att så småningom utsättas för morfaderns milda öga. Aldrig bara en tom titt och ett rutinmässigt oj va fint. Nej, först ett igenkännande leende i mjugg, sedan en road tystnad, sen ett mysigt ljud och till sist en vaken kommentar.

Så skall bilder betraktas. Att det dessutom på något oförklarligt sätt brukade dyka upp kanske en hel tvåkrona från ingenstans gjorde ju inte upplevelsen sämre. Därför blev det allt vanligare att följande replikskifte utspelades i familjens kök när modern alltsomoftast frågade:

-vad gör du ?

-ritar gubbar åt morfar.

Övning ger färdighet så till sist var gossen vuxen och färdig konstnär. Men det är också en annan historia, vi är inte där än.
Katterna jamar i mars.

Tillbaks -- Back